HikariUsagi

Jag har ingen aning om vad jag vill, vad jag känner och vem jag är.

Jag har bara hållt fast vid en sak så länge så jag blivit så van att tycka så.

Men gör jag det egentligen?

Jag vet inte längre.

Jag kan inte koncentrera mig på annat.

Jag vill glömma alltsom varit men nej, det ska ju självklart inte funka.

Även när jag försöker avsluta det så är jag inställd på hur det ska misslyckas att avsluta och inget funkar ju.

Finns några småsaker att göra i skolandenna termin och det tar snabb tid när jag väl börjar men jag börjar bara inte, det blir bara inte så och jag känner att jag får ångest.

Hur kan en enda person påverka ett liv så här mycket?

Vad fan ska jag ta mig till?

Att jag sitter och klagar på en blogg avslutar inte heller någonting, att jag skriver av mig bevisar bara ännu mer hur mycket jag bryr mig ;_;

Men jag tvivlar på att jag ens bryrmig längre. Ibland så känns det som att jag gör det bara för det blivit en vana.

Men.. folk förstår inte hur jag menar. Det är en känsla som inte kan försvaras.

- Jag mår inte bra jag vill avsluta det här

- Men gör det då?

- Det är innte så enkelt

- Jo det är det, var stark

Nej, det verkar så lätt men det är det inte.

---

Har förresten tänkt på hur mycket jag ansträngt mig överallt.

Känns som att jag försöker duga vart jag än är och inte lyckats någonstans, dock varit riktigt nära på alla fronter men inte räckt till för det sista.

Hänt 2 gånger bara idag att jag varit med om dessa konversationer

Någon annan (vi kallar personen A): Men gör något för i helvete

Jag (vi kallar mig B): Men jag anstränger mig så gott det går, jag räcker inte till

A: Du anstränger dig inte ett skit.

B: Då kanske jag kan sluta anstränga mig helt så får vi se om det blir någon skillnad?

Och jag har slutat anstränga mig just för att alla otacksamma äckliga människor ska märka precis hur mycket jag gjort.

Nej men oj Sofia, det där är väl lite att ta i? Att bara strunta i att hjälpa folk och bara bry dig om dig själv och dina behov?

Men alltså ja, om folk aldrig märker det jag gör för dom och jag känner att jag anstränger mig mer än vad jag har kapacitet till så är det ju ingen idé att fortsätta.

Detta är dessutom bara tillfälligt.

När dom ber om förlåtelse och behöver mig så ska jag självklart finnas där igen men fram tills dess så ska jag fortsätta så här.

Jag blir galen.