HikariUsagi

Har inte bloggat på ett tag för min kära mor åkte till Kreta förra måndagen men Anders och Ellen så vi skulle ju bo hos grannarna. Blev bland annat majbrasa och TMNT maraton <3

Nu är jag hemma. Skönt faktiskt. Fick mina kläder i lördags förresten. Jag är jätteglad även fast jag blir kallar indier och snickare... .__. men men, huvudsaken är att jag trivs..

Redovisade förresten 2 steg i fredags och kände mig så duktig. Har inte haft tid med steg pga av all kurs så det var skönt att bli av med det.

Pratade förresten med mamma i bilen idag. Hon är ju läkare och så och jag känner att jag mår allmänt dåligt och behövde prata med henne.

Hon sa att jag inte är dum i huvet och att jag inte ska tro det men hon sa att jag är deprimerad.

Jag pratade inte om varför jag egentligen är ledsen men jag förklarade hur jag känner och hur jag känner när det gör ont etc.

"Deprimerad" är ett ord som skrämmer mig lite. Det låter allmänt hemskt.

Jag tänker på nån emojävel som skär sig nånstans i nåt hörn...

Jag gjorde något lite taskigt och själviskt igår. Eller taskigt är det egentligen inte eftersom det förhindrar lidande i framtiden.

Men jag hatar när man säger ''Nära relationer är farliga. När man tagit sig in i en så kan maninteta sig ut utan att någon mår dåligt" och folk ba "Jag ska aldrig såra dig eller svika dig, vad är ditt problem?"

Det är det som känns jobbigt. Jag har alla möjligheter att träffa nytt folk och få nya vänner, jag har möjligheter att resa och göra vad fan jag vill.

Jag vill inte sånt. Jag vill sitta hemma isolerad från folk och inte träffa en enda jävel och bara syssla med musik och då och då, lite spel.

Men ang det jag sa om nära relationer etc. Jag ÄR rädd för att komma nära människor. Det slutar verkligen inte bra. Arthur gick det åt helvete med, Putte har jag fortfarande dåligt samvete för, jag saknar till och med Märta lite smått ibland osv. Jag vill inte ens vara med mina rallygrabbar hela tiden.

Om jag då ignorerar någon som jag verkligen inte vill prata med och den blir skitsur och frågar varför och jag pratar om varför jag är rädd för folk och så, så kan den väl för i helvete acceptera att jag har en sådan fobi och sen lämna mig ifred istället för att snacka om att den aldrig ska såra eller svika mig. Jag känner inte ens personen. Det är det värsta. Det skulle vara en grej om jag känner den osv men eftersom jag inte gör det och inte vill gå in i den nära relationen så får den förfan acceptera det.

Nu kanske ni tänker "Vad taskig hon är,man säger inte sånt till någon." Men problemet ligger inte hos den andra personen, problemet ligger hos mig och mina erfarenheter. Efter det jag gått igenom så vill jag inte ha fler nära relationerpå ett bra tag utom dom jag edan har.

Om man känner att man ger sig in i en relation som inte känns bra så ska man sluta innan det är försent och det är något jag verkligen lärt mig.

Jag har rätt att säga ifrånoch hellre att jag gör det ärligt och säger varför jag inte vill, istället för att alltid komma på någon ursäkt.

För övrigt så kände jag mig jävligt cool nu så nu vill jag bara slå sönder min mobil så jag inte kan avbryta min coolhet. Den är dock avstängd och jag är inte 100% på var jag har den, så det är lugnt.

Btw, framför folk är jag alltid oseriös. Det är för att jag hatar att prata med folk om mina problem och inte vill få dom att oroa sig. Det skulle sluta med missförstånd och förstörda nära relationer. Jag har dessutom det felet att jag skäms över det jag gör. Ingen får se det jag skriver och så även fast jag vet att det blir bra och även fast jag får höga betyg för de sakerna jag gör. Så i slutändan tror folk att jag är glad och smått korkad..

Jag vet inte men det känns okej.. hellre en sådan syn på mig än typ cynisk och så.

Folk missförstår ju.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra av mitt liv. Det kanske inte skadar så mycket att vara lite isolerad och syssla med musik ett tag? Eller i alla fall fram till uppcon.

På torsdag har jag och Arthur förresten varit utan varandra lika länge som vi var tillsammans.

Det känns lite tragiskt faktiskt..

Men jag vet nu att jag inte gör något fel och jag ska inte be om förlåtelse för min existens.

Den nära relationen var dömd till att dö och lärde mig mycket.