HikariUsagi

Jag klagar på att det sättet jag lever på just nu känns fel trots att jag inte ens vet vad jag vill.

Jag försöker ofta lösa det som känns jobbigt och jag får alltid en fin början men vågar sedan inte fortsätta.

Jag bryr mig för mycket om det jobbiga i mitt liv och klagar på att jag inte har tid för något annat, vilket slutar med att småsaker som jag "inte har tid för" lägger sig i en stor hög och sedan blir för mycket för att jag ska orka ta itu med det.

Jag lovar mig själv samma sak om och om igen men i slutändan så tänker jag alltid "En gång borde ju inte skada."

Jag lägger min energi på helt fel saker.

Jag får en helt fel inställning till allt.

Fia har blivit så sårbar, känner inte igen sig från hur hon var förut.

Hon brukade alltid tycka att några problem intee skadade och att man löser det lätt.

Hon brukade dessutom inte gråta om hon inte gjorde illa sig.

Vad fan har hänt med mig?

Hur fan ska jag orka ta mig ur det här?

Varför ska jag ha så svårt att kunna stå emot en jävla människa när det finns så många bättre?

Varför ska allt han göra plåga mig och bestämma över mig?

Jag funderar att söka hjälp någonstans.

Detta är dock för svårt att berätta.

Det har hänt så jävla mycket och för att få någon att förstå hur komplicerat det är så måste man ju berätta ALLT.

Det är för mycket..

Det är för invecklat.

Haha, ännu en gång så ser jag något som ett problem som inte går att lösa och som jag antagligen kommer må jättedåligt av sen.

Det kommer hända mer och mer och jag kommer må sämre och sämre.

- Välkommen! Lägg dig där i högen! :)

Vad fan ska jag göra nu då?